I fredags publicerade DN debattartikeln ”Därför måste regeringen stoppa omskärelse av småpojkar”. Bakom artikeln står elva personer, bland annat Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, och Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna.
De driver tesen att omskärelse av småpojkar står i stid med de mänskliga rättigheterna, i detta fall barnets rättigheter. Men även religionsfriheten är ju en mänsklig rättghet. Och enligt barnkonventionen har föräldrar ”rätt att ge sina barn religiös och moralisk fostran i enlighet med den egna trosuppfattningen.” Samtidigt får utövningen av en religion ”inte skada barnets fysiska eller mentala hälsa eller utveckling”. Med andra ord är omskärelse av religiösa skäl inte helt okomplicerat.
Debattörerna har bilden klar för sig: barnens rättigheter väger tyngst:
”Empati och respekt bör i detta sammanhang visas de som ingreppet utförs på, inte för dem som står vid sidan av och firar den oåterkalleliga märkningen av barnet.”
Men är det inte annorlunda om man är jude eller muslim? Prästen Åke Bonnier skriver i ett svar:
”För en judisk familj är det viktigt att alla känner samma samhörighet i familjen. En judisk familjs grundläggande identitet formas av bland annat att ett gossebarn omskärs innan det har blivit åtta dagar gammalt.”
Socialstyrelsen resonerar på ungefär samma sätt:
”Den här konflikten är beskriven utifrån västeuropeisk eller kristen diskurs. För grupperna judar och muslimer finns det inte någon sådan intressekonflikt. Det är i barnets intresse att bli en del av familjens tro och tradition.”
Detta verkar dock förutsätta att barn som råkar födas in i en judisk eller muslimsk familj inte kan tänkas motsätta sig föräldrarnas tro och kulturella praxis. DN-debattörerna menar att detta i praktiken innebär att barn som fötts in i en ”icke-västeuropeisk kontext” varken har självbestämmande eller individuella rättigheter.
Debattörerna gör ett intressant tankeexperiment. Tänk er två föräldrar som tillhör en ny religiös rörelse som kräver att de skär av örsnibbarna på sitt nyfödda barn. Skulle i så fall socialstyrelsen gå med på även detta? Rimligtvis borde man göra det eftersom judiska eller muslimska föräldrar kan märka sina barn med hänvisning till religionen. Åke Bonnier skriver i sitt svar: ”att jämföra omskärelse med en påhittad rit i en påhittad religion är genant.” Men varför då? Fiktiva exempel används hela tiden inom filosofin för att tydliggöra underliggande attityder och principer.
Integrationsminister Erik Ullenhag har svarat på debattartikeln med att ett förbud inte är aktuellt. Han skriver såhär: ”I sammanhanget är det viktigt att slå fast att religionsfriheten inte innebär att inskränkningar av andra människors frihet kan försvaras. Är då manlig omskärelse ett sådant ingrepp som bör förbjudas trots att det för många är en del av den religiösa övertygelsen? För mig är svaret nej. Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har en rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör.”
En inte helt enkel fråga som sagt. Vad tycker DU?
