Äntligen är det Halloween igen! Och visst behövs väl en högtid för allt det mörka och skrämmande i tillvaron? För även om de flesta halloweenfirare må ta dessa inslag med en stor dos humor och lekfullhet, så kvarstår kanske något djupare och allvarligare under ytan…
Varför verkar vissa av oss hysa en sådan fascination för skräckfilmer, mörker och ond bråd död? I dagens GP skriver Mattias Hagberg om skräckens existentiella och filosofiska grunder. Han beskriver hur vi genom årtusendena försökt ge stadga och ordning åt världen, som de meningsskapande och meningssökande varelser vi är. Moderniteten har i snart 300 år förmedlat en bild av världen som enhetlig, logisk, lagbunden och meningsfull – en ordnad värld med tydliga kategorier och hierarkier. Vi intalar oss att allt går att ordna, förstå och förklara om vi bara anstränger oss. Samtidigt försöker vi tränga undan våra tvivel och våra rädslor över att denna ordning och mening bara är en illusion. Tänk om människan inte är den viktigaste varelsen i universum? Tänk om det inte finns någon mening med tillvaron?
En av skräckgenrens mest inflytelserika författare – H P Lovecraft – tar fasta på denna rädsla:
H P Lovecraft
”Vi lever på en fridfull ö av okunnighet mitt i ett oändlighetens svarta hav, och det var inte meningen att vi skulle färdas långt. Vetenskaperna har hittills skadat oss föga; men en dag kommer hopfogandet av separata kunskaper att öppna så skrämmande perspektiv att vi antingen blir galna vid avslöjandet eller flyr det dödliga ljuset in i en ny mörk tidsålders frid och trygghet.”
Lovecrafts stil brukar kallas ”kosmisk skräck”. I denna genre framstår människan som en obetydligt liten varelse i ett ändlöst stort och likgiltigt universum, befolkat av väsen och krafter så främmande att vårt intellekt bryter samman. I Ridley Scotts filmer Alien och Prometheus är detta perspektiv tydligt. Men man kan också ta Lars von Triers senaste film Melancholia som exempel, där vi redan i inledningsscenerna får veta att jorden kommer gå under och där den totala meningslösheten uttrycks i rädslan över att vi människor är de enda intelligenta varelserna i universum. Kan vi ens tänka oss ett universum utan oss själva som dess medelpunkt? Kan vi tänka oss ett universum utan något medvetande som upplever det?
Mattias Hagberg avslutar sin artikel i GP med en uppmaning att våga konfrontera det okända och skrämmande, att stirra sanningen i vitögat, även om vi skräms av den. Han nämner filosofen Eugene Thackers bok ”In The Dust of This Planet – Horror of Philosophy”. Thacker menar att det som skrämmer oss är insikten att det sköra livet saknar en inneboende mening. Men istället för att fly så borde vi släppa loss skräcken och konfrontera denna ”tomhet”.
Gudinnan Nairatmya i tibetansk buddhism är en symbol för ickejaget eller tomheten.
Många förknippar nog religion med den raka motsatsen motsatsen till detta. För är det någonstans vi ges en ordnad och meningsfull bild av världen så är det väl i religionen? Nja, inte nödvändigtvis. Idén om alltings ”tomhet” är till exempel central i buddhistisk filosofi. Tomhet eller sunyata innebär enligt buddhismen att alla ting, inklusive oss själva, är i avsaknad av ”självnatur”. Det finns ingenting som existerar i sig självt, på egen hand, oberoende av något annat. Inget är heller konstant, utan i ständig förändring. Vad är det då som är skrämmande med detta perspektivet? Kanske är det insikten att även min egen mittpunkt, jaget självt, är en illusion eller ett luftslott. Ser vi närmare finner vi ingen evig själ, bara en rad olika flyktiga element som uppstår och försvinner. Enligt den buddhistiska madhyamika-filosofin är alla försök att ringa in och greppa tillvaron dömda att misslyckas. Vi måste gå bortom ord och begrepp, bortom alla ordnade former och bortom oss själva om vi vill kunna nå upplysning. Även om det kan låta skrämmande att släppa taget om allting, till och med sig själv, så innebär det enligt buddhismen den stora befrielsen.
I Dragon Rouge bejakar man der mörka i tillvaron (bild från dragonrouge.net)
Det finns också mer alternativa religiösa rörelser som ännu tydligare tar fasta på det mörka och skrämmande i tillvaron. Ett exempel är den svenska rörelsen Dragon Rouge som medvetet valt att fokusera på det man kallar ”nattsidans andlighet”. Man beskriver sig själva som ett esoteriskt sällskap, där man studerar och utövar bland annat magi, meditation, kabbala och yoga. Men man låter sig också inspireras av hur den mörka sidan gestaltas i olika konstnärliga uttrycksformer. Inte helt oväntat är den tidigare nämnda skräckförfattaren H P Lovecrafts böcker en viktig inspirationskälla. Jag tänker låta de avslutande orden komma från rörelsens egna hemsida där vi kan läsa följande:
”Inom religionen och myterna representerar den ljusa sidan en idealiserad ordning, medan den mörka sidan representerar den vildvuxna oändlighet som döljer sig bortom ordningens gränser. /…/ Mörkret är en spegelbild av vad som döljer sig i vårt inre. Genom att blicka in i avgrunden kommer vår själ att visa sig i all sin nakenhet och det kommer att få oss att både skrika och skratta. När både skriken och skratten lagt sig kommer vi att upptäcka att den mest genomgripande upplysningen och det starkast skinande ljuset finns i de mörkaste djupen.
